Negative creep

Hej, främling.

 

Det var flera år sedan jag skrev här. Det känns så himla klyschigt att säga "tiden går snabbt", men det är sant. Man är så fokuserad på allt som händer runtomkring. Tid är ändå bara ett koncept människan skapat (tack Yoko Ono).

 

Jag sitter och lyssnar på First Aid Kit när de framträder Dancing Barefoot av Patti Smith. Den går på repeat. Förhoppningsvis så tjatar jag inte ut den helt, men det är svårt när låten är så bra. Texten är magisk. Deras röster är magiska. Och jag älskar Patti Smith.

 

Jag har, under de senaste månaderna, suttit och försökt skapa en bättre version av mig själv. Jag menar inte att jag på någotvis har fantiserat om ett snällare jag, utan ett jag i en värld där jag faktiskt kan måla färdigt ett projekt eller t.ex. skriva färdigt det här inlägget just nu. Har alltid haft så svårt för det. Jag läser om allt jag skriver fler än tjugo gånger tills det inte känns som jag längre. Det är så knäppt. Saken är den att jag är så medveten om det. Det låter alltid konstigare i huvudet.

 

Bortsett från det så det mörkt ute just nu. Vitgråa moln som tynger ned och framhäver siluetterna av granarna. Det är så fint.

 

Saknar en gammal vän men har hatkärlek till henne. Jag har gett mitt allt, hela min själ, för att hjälpa en person som bara tog och tog men aldrig gav. Förstod aldrig riktigt själv förrän andra började peka ut det för mig. Det är så knäppt att man kan vara så blind. Hon fokuserade bara på sig själv. Nu är det min tur. Fast jag önskar henne ändå allt det bästa. Hon har gått igenom mycket skit, men vem fan gör inte det?

 

Vet inte vad jag ska skriva mer.

Hej, främling.

 

Jag känner ett sorts lugn över mig den här morgonen, ett sorts lugn blandat med stress och ångest -- en stark kombination, som tynger en. Och, till skillnad från de andra tusentals gångerna, så vet jag varför. Men det är så himla idiotiskt eftersom jag kunde ha förhindrat det här. Jag kunde ha gjort det i förväg. Fast, som den komplicerade personen jag är, så gjorde jag inte det i alla fall. Det är alltid så.

 

Så, det är måndag idag. Det är nog den mest emotionella dagen man kan uppleva egentligen. Efter en helg så möter man upp med de personer, som man både hatar och älskar, och gör även de saker som man både hatar och älskar. Allt på en gång, liksom, som ett enda stort, oändligt rep som alla klättrar upp för.

 

Det har snöat igen. Inte mycket, men det är där. När jag var liten så älskade jag snön och blev lycklig varje gång det snöade, men känner inte samma sak längre. Det är kul, som en sorts lättnad överväldigar än, men sen så blir det bara irriterande i längden. Det är rätt så mystiskt att något så irriterande kan vara så vackert.

 

Nu ska jag bege mig. Kanske skriver ett till inlägg när jag kommit hem.

 

Vem vet.